17 mil från land[1], och lutningen är i dag tydligen med oss och hela vägen jämn». De följande dagarna fingo vi allt tydligare lutningen mot väster. Den var icke jämn: snöslätten hvälfde sig i långa böljor framåt, alldeles sådan vi funno den under uppstigningen från östkusten.
Den 14:e skulle vi, efter vårt bestick, ej ha mer än 8 mil kvar[2], men ännu sågo vi intet land, och detta började lapparne finna misstänkt. Ravnas ansikte började bli allt surare, och en afton, då han satte sig på sin plats i tältet, yttrade han: »Jag gamle fjällapp, jag dumt nöt, jag tror, att vi aldrig komma till denna här västkusten». Härpå svarade jag blott: »Ja, det är sant det, Ravna dumt nöt.» Han kände sig synbarligen tröstad af denna tvetydiga kompliment. Bekymrade utbrott som detta voro mycket vanliga hos Ravna.
En annan dag utbröt Balto plötsligt: »Ah, så — — — — — — — hur långt det är från kust till kust, kan ingen veta, ty här har folk aldrig gått förr.» Att göra honom begripligt, att man det oaktadt kunde räkna ut afståndet, var naturligtvis svårt; men intelligent som han var, syntes han dock till slut få en aning om hur det gick till, sedan jag en gång visat honom det på kartan. Hvad som för öfrigt tycktes mest trösta både honom och Ravna var, när man gjorde narr af dem för deras feghet.
Då vi den 16:e fingo flere starka lutningar utför, syntes det trösta oss alla, och då vi nu på aftonen endast hade — 17,8°, funno vi det riktigt mildt; det var som vi hade kommit tillbaka till sommaren. Efter besticket skulle vi nu endast ha 2 mil kvar till bart land.
