stolt öfver att till punkt och pricka ha verkställt mina order; han hade allt varmt och färdigt att ätas.
Huru de andra haft det under vår frånvaro, skildrar Balto på följande sätt:
»De andra tre vandrade af med tåg om lifvet för att se ut väg. Vi tre, jag, Ravna och Dietrichson, stannade kvar för att sätta upp tältet, och jag skulle koka ärtsoppa, ty jag var kock. Jag tog då fram kokmaskinen, men upptäckte då, att det ej fanns några vekar; Nansen hade dem i fickan. Så skickade jag Ravna efter Nansen för att få fatt i vekarna. När Ravna kom tillbaka med vekarna, berättade han oss, att han träffat på vatten och druckit så att magen stod i fyra hörn. Så snart jag hörde det, tog jag på ögonblicket en tom blecklåda, och det bar af med mig i ett springande tills jag nådde vattendammen, och så kastade jag mig ned och drack. Allt emellanåt måste jag lyfta upp hufvudet för att pusta litet, och så var det att dricka igen. Det smakade mig ackurat som söt mjölk, ty vi hade dag för dag varit utan vatten en hel månad. Så fylde jag blecklådan och bar den till tältet. Strax jag kom dit, kastade Dietrichson sig ned vid lådan och drack så mycket han orkade. Blecklådan var stor, men det var ej mer kvar, att det jämt och nätt räckte till ärtsoppan. Från den dagen funno vi tillräckligt med vatten öfverallt.»
Ja, vi minnas nog alla den 21 september, då vi första gången fingo vatten.
Sedan vi kommit in i tältet, dröjde det ej länge förr än den härligt doftande soppan hälldes i kopparna laget rundt och vi med mer än vanlig aptit, och det vill säga mycket, intogo vår kvällsvard. Nu kunde också Ravna äta; han påstod alltid förr, att han ej kunde äta ordentligt, emedan han ej fick dricka sig otörstig. Af den orsaken sparade han
