en senare tid är benägen att antaga, veta vi ännu ej med full säkerhet. De flesta omständigheterna synas dock tala för det senare antagandet.
Visserligen ligga dessa lerlager i terrasser, men detta ha några forskare trott sig kunna förklara därmed, att älfvarna under vissa perioder med stark nederbörd fört med sig betydligt mer fasta ämnen än under de mellanliggande perioderna. Därigenom måste just sådana trappsteg komma att bildas, till och med om höjningen varit jämn. Något bevis för sådana växlingar i nederbörden har man dock ej kunnat framlägga.
Naturligare och rimligare synes mig den förklaringen, att landets höjning har sin grund i inlandsisens minskning, då nämligen härigenom dennas tryck på de underliggande lagren blifvit mindre och dessa sålunda i kraft af jämviktslagen måst stiga. Inlandsisens minskning har emellertid ej varit jämn. Det har varit tider, hvarunder den stod stilla, eller till och med en tillväxt ägde rum. Under dessa tider höjde sig landet ej, och terrasserna hade tid att bildas.
Allt efter som fjordbottnarna stego upp öfver vattenytan och blefvo terrasser, har älfven skurit sin buktande väg genom deras mjuka sand- och lerlager. De äro lätta att gräfva i och underminera, dessa lager, och sandras efter sandras ha fallit ut i älfven och under årens lopp förts vidare ned mot innersta delen af fjorden, där nya aflagringar af samma slag börjat bilda sig.
Naturen är här aldrig i hvila. Väldiga krafter äro här i verksamhet. Somliga göra allt hvad de kunna för att skära sönder landet, medan andra, eller rättare sagdt andra former af samma krafter, göra sitt bästa att fylla igen och utjämna spåren af de förras verksamhet. Skridjöklarna utgräfva dalarna och fjordarna — dessa välbekanta, trånga
