den lilla tjärnen strax bredvid oss och funno, att han godt bar oss bägge, och voro ofantligt belåtna med honom.
Han var 2,56 m. (vid pass 8 fot) lång, 1,42 m. (4 fot, 6 tum) bred och 61 cm. djup.
Årorna hade vi emellertid ännu ej färdiga. Jag hade visserligen funnit några tudelta videgrenar, som vi ämnade begagna till årblad, i det vi spände segelduk mellan deras kvistar, och till årskaft tänkte vi använda bambustänger; men jag hade ännu ej fått dem färdiga. Liksom de föregående dagarna, hade jag en dunkande hufvudvärk, och det gick trögt med allt mitt arbete.
Morgonen därpå (den 28 september) skulle äfven Balto lämna oss. Innan han gick, åto vi en liten frukost, som han skildrar på följande sätt:
»Nansen hade gjort i ordning åt sig en matsäck, som han beräknade skulle räcka tills de kommo till Godthaab; men likväl måste vi äta litet däraf; ty de beräknade, att de ute på sjön skulle få skjuta några fåglar, så att de en och annan gång kunde få sig varm mat. Då vi slutat äta, frågade jag: »Har du ätit nog, Sverdrup?» Då svarade han: »Visst icke; jag är lika hungrig nu som när jag började äta.» Nansen sade då: »Åh strunt, bry dig inte om det, Sverdrup! När vi komma till Godthaab, skall nog våmmen din bli full.»
Så lämnade oss då Balto, och den raske gossen skyndade med en afundsvärd lätthet upp genom dalen för att ännu samma afton hinna upp de andra, alldeles vid foten af inlandsisen.
Vid middagstiden voro äfven våra fyra åror färdiga och båten alldeles klar att sättas i sjön. Hvad vi hade svårast att åstadkomma var tofterna. Vi hade nämligen därtill ingenting annat att tillgå än det smala, runda teodolit-stativet af ask till den ena och två tunna bambukäppar till den andra.
