Endast på få ställen kunde han staka, på ännu färre ro, och smått gick det.
Vi hade de otroligaste vedervärdigheter af flerehanda slag. Ofta vadade vi i den mjuka leran och vattnet ända upp till midjan, och trötta blefvo vi bägge i benen, sedan vi en half dag gått i denna gyttja, som sög sig fast omkring fötterna och höll dem kvar vid hvarje steg vi ville taga. Ändtligen hunno vi en udde ute i fjorden, där vi hoppats finna öppen sjö. Men här upptäckte vi, att det ännu var långt kvar. Älfven grenade sig i ett delta, där hon blef så grund, att det ej längre lönade mödan att draga båten. Han måste bäras öfver leran det stycke som var kvar. Men då det var långt lidet på aftonen, var det så godt att stanna.
Vi buro upp båten, i tanke att hvälfva den öfver oss som ett tält under natten. Därpå hämtade vi våra saker och ömsade torrt på fötterna, hvilket efter det långa fotbadet i isvattnet smakade förträffligt. Så sökte vi ut åt oss en god kokplats och gjorde ett handtag af koppartråd till kokkärlet, i hvilket jag nu hämtade vatten från älfven, medan Sverdrup gjorde upp eld, ty på bränsle fanns här god tillgång. Då jag kom tillbaka, brann elden muntert, grytan hängdes öfver den, och när vi så togo på oss skinnpäskarna och slogo oss ned vid elden, hade vi det riktigt hemtrefligt.
Vi hade njutit häraf tillräckligt länge att få se vattnet börja koka, då grytan och hela dess innehåll störtade ned i elden, hvilken plötsligt släcktes af vattnet, som svämmade öfver åt alla håll och kanter. Det var hankarna, hvari det nygjorda handtaget var fäst, som smält och därigenom vållat olyckan. Vi måste börja från början igen. Ändtligen fingo vi dock, utan nya motigheter, ärtsoppan kokt.
Åter en härlig natt. Snart var den sista skymten af aftonrodnaden försvunnen bakom fjällen i väster, stjärnorna
