Sida:På skidor genom Grönland 1890.djvu/567

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
512
SJÖRESAN I SEGELDUKSBÅTEN.

honom in till samma ställe. Och så var då ändtligen efter ett dygns ansträngningar äfven detta hinder öfvervunnen och vi hade kommit fram till öppet vatten.

Vi åto vår middag och stucko så ut på vår första sjöresa, hvilken gälde ingenting mindre än nordsidan af fjorden, där vi ämnade hålla längs efter land. Vi upptäckte nu till vår glädje, att båten ej var fullt så tungrodd som vi väntat. Han kunde visserligen ej sägas vara någon snabbgångare, men vi kommo dock fram och hunno öfver fjorden på en i vår tanke märkvärdigt kort tid. Täthet hörde emellertid ej till hans goda egenskaper: han läckte så, att han nästan hvar tionde minut måste ösas med en af våra koppar.

Den bukt vi här hade innanför oss var, efter våra begrepp, alldeles ovanligt vacker, med en vänlig, stilla dal sträckande sig upp från stranden, omgifven af långsluttande, bruna kullar och låga, afrundade åsar, i det hela en terräng, som måste ypperligt egna sig till renjakt och där renen måste kunna trifvas väl. Tillgif oss, poetiske läsare, men allt som kunde ställas i samband med mat och vildt var nu det som mest intresserade oss och som vi ansågo skönast i naturen. För den verkliga, den sanna naturen, med höga, himmelsstormande bergtoppar, sterila, snötäckta fjäll, lodräta bråddjup och all annan ofruktbarhet, hvaraf Ameralikfjorden för öfrigt har en god del att bjuda på, måste jag ty värr bekänna, hade vi intet öga. Det passar bättre för de sanna naturvänner, som ha en full måge, en varm dräkt och helst en god ångbåt.

Vi höllo nu utåt längs Ameragdlas[1] brådstupande nordsida och lade på aftonen i land på ett ställe, där vi kunde få upp båten och finna en någorlunda god sofplats, hvilken ej erbjöd sig öfverallt på denna kust. Vi hade ej kommit

  1. Så kallas den innersta armen af Ameralikfjorden.