dylikt norrsken har jag aldrig sett hvarken förr eller sedan. Och där nere under oss låg fjorden mörk och lugn.
Följande dag (den 30 september) hade vi ej samma goda tur som den föregående. Fram på förmiddagen fingo vi nämligen motvind, och den blåste till slut så hårdt, att vi, i stället för att komma framåt, drefvo tillbaka och vårt lilla nötskal vippade upp och ned på vågorna, så att det ofta såg ut som det skulle vippa oss ned till sjöbottnen. Han var dock en god sjöbåt: ingen vattendroppe kom in till oss, med undantag af den rikedom däraf, som läckte in genom segelduken i bottnen. Men tung att ro mot vinden var han. Vi måste därför lägga i land, taga oss en lur och afvakta, om det ej fram mot aftonen skulle lugna på. Så skedde verkligen också, och vi gingo i båten igen. Det dröjde nu ej länge, innan vi kommo till Nua, den udde, där Itivdlekfjorden norr ut tränger in i ett landskap af mindre vild och söndersliten natur än den som omgaf oss, en riktigt präktig renmark med låga ljung- och mossbevuxna åsar.
I den vackra, stilla aftonen satte vi öfver fjorden, den längsta sjöresa i båten vi ännu försökt. Men den gick märkvärdigt fort, och vi uppnådde i mörkret udden på södra sidan. Här kröpo vi upp för att få litet kvällsvard. Vi funno emellertid hvarken bränsle eller vatten och måste därför förtära maten kall utan något att dricka, hvilket ju för öfrigt ej var någonting nytt. Vi ämnade fortsätta ett stycke frampå natten; men hotande ovädersmoln drogo upp i väster öfver det vilda fjällandskapet med den hvassa bergtoppen på fjordens norra sida. Det blef så mörkt, att det skulle bli svårt att se komma fram. Vi beslöto därför stanna och sofva litet; möjligen skulle månen komma fram. Som vi skulle bära upp båten, hade Sverdrup det missödet att falla i sjön, hvilket
