Icke allt slags snö är lika lämplig för skidlöpning. Så t. ex. är våt snö mycket olämplig, i synnerhet för skidor som ej äro öfverdragna med skinn. Han fastnar vid skidorna, så att de ej kunna glida, och kan ofta på deras undersida klampa ihop sig till ett fast lager, som stundom blir många tum, ja, nära 1 fot tjockt och måste släpas med. Det blir då naturligtvis i hög grad tungt att röra sig fram, såsom mången skidlöpare nogsamt fått erfara, när han på fjället eller den lösa snön i skogen öfverraskats af mildväder, kanske milsvidt från menniskoboningar. När snön hänger sig sålunda vid, säger man, att det »kladdar» eller »klabbar».
Många medel användas häremot. Ett ganska vanligt är att ingnida skidorna med linolja eller tjära blandad med talg. Detta hjälper äfven något. Man brukar äfven gnida dem på undersidan med talg, vax, stearin eller dylikt. Stearin är efter min erfarenhet bäst; men liksom de andra ämnena, afnötes den snart och måste förnyas. Bäst sitter den kvar, när man kan ingnida den vid elden, öfver hvilken då skidornas undersidor värmas vid ingnidningen. Ett annat ofta användt medel är att gnida skidorna med en påse salt, som är något fuktad, eller med en salt spicksill. Härigenom kan man för en liten stund få skidorna att släppa snön, hvarefter behandlingen förnyas.
Icke alla träslag ha lika lätt för att »kladda». De fetare äro i det hänseendet gärna att föredraga. Så t. ex. anses furuskidor förträffliga på våt snö. Bäst till sådan snö äro dock de med skinn öfverdragna skidorna. Snön fastnar icke vid skinnet, och de glida bra, till och med på ganska våt snö. En olägenhet ha de emellertid, och det är den, att skinnet suger i sig vätan och snart gör skidorna mycket tunga.
