någorlunda fast, så att skidorna ej sjunka ned för djupt. En mycket god snö för skidlöpning är därför den som fallit i mildväder, fått sjunka väl ihop och därefter utsatts för köld. Ännu bättre är det, när snön varit utsatt för mildväder och därefter för köld, så att det bildat sig en fast skare på den. Kommer så ofvanpå denna ett helt tunnt lager — 1 cm. eller så — lös snö eller helst rimfrost, så blir föret af yppersta släg och skidorna glida med en rent förvånande lätthet; vid den allra minsta lutning går det af sig själft. Glatt och hård skare utan snö är äfven bra, om skidorna glida lätt på den. Han har emellertid den olägenheten att vara för hård. Skidorna ha svårt att få fäste och äro, så framt de icke äro särskildt gjorda för skare, benägna att slira. I bruten terräng är det därför svårt att styra på sådant före, så mycket mer som skidorna vanligen få en våldsam fart.
Skidlöpningen är den mest nationella af alla norska idrotter, och en härlig idrott är hon. Förtjänar någon namn af idrotternas idrott, så är det i sanning hon. Ingenting förmår i samma grad som hon härda musklerna och göra kroppen stark och spänstig. Ingenting är så ägnadt att gifva rådighet och själsnärvaro, liksom ingenting så stärker viljan och gör sinnet friskt som skidlöpningen. Kan det väl tänkas något sundare och renare nöje, än att en frisk vinterdag sticka fötterna i skidorna och sträcka af till skogs? Kan det väl tänkas något finare och ädlare än vår nordiska natur, när snön ligger hvit och mjuk alnsdjupt sållad öfver skog och åsar? Kan det väl tänkas något friare och härligare, än när man, snabb som fågeln, sträcker fram öfver de skogklädda sluttningarna, medan vinterluft och grankvistar fläkta en om kinderna och ögon, hjärna och muskler äro spända, beredda att undgå hvarje okändt hinder, som nästa ögonblick kan kasta i ens väg? Är det icke som om hela kultur-
