Sida:Påskäggen och deras hedniska ursprung – Fataburen Kulturhistorisk tidskrift.djvu/23

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
151
PÅSKÄGGEN OCH DERAS HEDNISKA URSPRUNG.

utsuga blodet på odöpta barn eller utföra andra ondskefulla bedrifter.[1] Fann en häxa ett helt äggskal, kunde hon smyga sin trolldryck däri, till skada såväl för den människa, som ätit ägget, som för hönan som lagt detsamma.[2]

Seden att vid påsken begåfva hvarandra med färgade ägg har gjorts till föremål för många olika uttydningar. Sålunda har man bland annat velat tyda påskäggens röda färg såsom glädjens färg, de skulle nämligen ha målats så i glädje öfver att det efter fastan åter var tillåtet att äta ägg. En allmänt utbredd åsikt var äfven den förut anförda, att det skedde till åminnelse af Kristi blod. Äfven skulle påskäggen vara såväl en »sinnebild af det nya lif, hvilket genom Kristus kommit i världen som af den uppståndelse vi för vår egen del med visshet motse, sedan Kristus slitit dödens band»[3] Den katolska kyrkan betraktade påskäggen som en symbol af Kristi uppståndelse, såsom framgår af följande bön ur den af påfven Paul V (1605—1621) för England, Skottland och Irland utfärdade ritualen: O Herre, vi bedja dig, välsigna denna din skapelse ägget, att det måtte blifva till hälsosam föda för dina trogna tjänare, på det de må äta det i tacksam åminnelse af vår Herre Jesu Kristi uppståndelse.[4] Liksom Kristus bräckte grafvens insegel, bräcker kycklingen sitt skal. Enligt en rumänsk sägen färgas äggen röda till minne af uttåget ur Egypten, då israeliterna beströko dörrposterna med påskalammets blod.[5] Påskäggens röda färg har äfven tolkats sålunda, att äggen skulle ha försetts med glädjens röda färg till firande af det nya årets ankomst. Hos vissa folkstammar, som t. ex. hos slaverna, firades nämligen nyåret vid påsktiden. Att skänka ett rödt ägg skulle sålunda vara ett uttryck för öfverbringarens önskan, att det nya året måtte bli lyckobringande. Hos per-

  1. Felix Liebrecht, Zur Volkskunde. Heilbronn 1879. S. 375.
  2. Montanus, anf arb. S. 176.
  3. C. F. Pettersson, Den svenska kyrkans mest framstående Seder, Bruk och Inrättningar. 1868. S. 28.
  4. Brand, anf. arb. Vol 1. S. 172.
  5. Pauline Schullerus i Archiv des Vereins für siebenbärgische Landeskunde. Hermannstadt 1906. S. 363.