ned på sina knän och bad för sin son. »Gråt icke», svarade henne Pilatus, »din son har upphört att lida, man har just nyss marterat honom till döds.» Liksom träffad af blixten sjönk Guds moder ned till marken. Men påskäggen rullade om hvarandra ut i världen. — I denna sägen finnes en antydan om, att ägg brukades som offergåfva, i det den låter den heliga modern frambära gyllene ägg såsom en gärd för sin sons lif.[1]
Af hvad ofvan anförts framgår, att påskägg — färgade som ofärgade — allmänt förekommit vid en mängd såväl svunna som ännu kvarlefvande seder och bruk, med hvilka oftast offertanken varit förbunden. Flera af dem kunna vi spåra tillbaka ända till hedendomens dagar, ägget hade redan då vid de religiösa ceremonierna fått en djup betydelse. Sålunda ingick äggoffer ofta i de vid själ- och dödskulten hos de gamla folken så allmänt förekommande grafoffren och grafmåltiderna, hvilket framgår af såväl gjorda fynd som på sina ställen ännu befintliga bruk. Äfvenså torde förekomsten af färgade ägg vid de än i dag brukliga lekarna kunna spåras tillbaka till heden tid. — Ägget hade tidigt blifvit lifvets och fruktsamhetens symbol — en sinnebild af naturlifvets återuppståndelse. Då allt i naturen åter vaknade till lif, och man började att bruka jorden, var det helt naturligt, att man skulle söka makternas bistånd. Och hvilket offer var väl då uttrycksfullare än ägget, som innesluter lifvet i sig. Tron på den i ägget inneboende gudomliga kraften gjorde, att ägget såsom kraftmedel offrades till vårens, växtlighetens och väderlekens makter för att stämma dem gynnsamma och tillförsäkra sig deras hjälp. Ägg nedlades sålunda i åker och äng för att skörden skulle bli gifvande och ej skadas af hagel, blixt eller annat oväder eller ofredas af hvarjehanda skadedjur, de nedgräfdes i betesmarkerna till skydd för boskapen, äfvenså blandades äggskal bland utsädet för att framkalla god växtlighet.
Men äggen måste undanhållas de onda makterna, ty kommo dessa i besittning af dem, fingo de också större makt att tillfoga människorna skada. Ett verksamt skyddsmedel häremot var det
- ↑ R. F. Kaindl i Zeitschrift für österr. Volkskunde. Wien 1900. S. 235.
