bär på annans mark är en var tillåtet. Vid tillkomsten av Finlands nu gällande strafflag (av 1889) väcktes inom det utskott, som behandlade det för lantdagen framlagda förslaget, fråga, huruvida ej svampar, bär och lav borde upptagas bland föremålen för straffbar åverkan. Det framhölls visserligen, att den fattigare befolkningen ej borde betagas möjligheten att genom plockning och försäljning av bär från annans ägor förskaffa sig någon inkomst, men utskottet ansåg denna synpunkt så mycket hellre böra vika för äganderättens helgd, som dylik försäljning i vissa delar av landet även av jordägaren idkades såsom en vinstgivande näring. Det tillägg till straffbestämmelserna angående åverkan utskottet av sådan anledning föreslog blev emellertid icke antaget av lantdagen, där två stånd stannade mot två.
1842 års norska strafflag stadgade uttryckligen straffrihet för den, som på oinhägnat område plockar vida bär eller blommor; undantag gällde endast beträffande hjortron i de tre nordligaste amten. Anledningen till den sålunda bestämda straffriheten synes hava varit, att man antog en var äga rätt att tillägna sig dylika naturalster. Bestämmelsen upptogs i den nya norska strafflagen (av 1902) utan saklig ändring och utsträcktes därvid att avse jämväl vilt växande svamp. Vid lagförslagets behandling höjdes dock i såväl odelstinget som lagtinget röster för tillgodoseende i högre grad av jordägareintresset. Att yrkandena i denna riktning ej ledde till någon ändring i vad dittills gällt, torde väsentligen hava berott därav, att man ansåg frågan böra komma till avgörande icke vid strafflagsrevisionen utan i samband med förestående reformer i den norska landborätten.
Den för Schweiz under år 1907 utfärdade civillagen innehåller stadgande om rätt för en var att tillägna sig vilt växande bär, svamp och dylikt. Rättigheten gäller skog och betesmark och är begränsad dels till den omfattning, som i var särskild ort är övlig, dels ock så att behörig myndighet äger att till skydd för verkställda planteringar eller andra odlingar för särskilda fall meddela förbud mot rättighetens utövande.»
Vid 1913 års riksdag väcktes inom båda kamrarna motioner dels om sådan ändring i 24 kap. 3 § strafflagen att i detta lagrum stadgad straffbestämmelse för åverkan komme att omfatta jämväl olovligt tagande av skogsbär, dels om skrivelse till Kungl. Maj:t angående utredning och förslag om inskränkning i rätten att plocka skogsbär å annans mark.
Till stöd för förstnämnda förslag anfördes, bland annat: »Som en följd av bättre kommunikationer och ökad avsättning icke minst
