beträffande andra skogsmarkens alster. I strafflagens 24 kap. och 3 § uppräknas nämligen växande gräs, torv, växande träd, ris, gren, näver, bark, löv, bast, ollon eller nötter såsom skyddade för åverkan, och i denna paragraf bör med samma eller ännu större rätt ordet skogsbär inflyta.
Därest av rent praktiska hänsyn någon ändring skulle vara behövlig för Norrland, torde sådana kunna inflyta i de särskilt för denna del av landet upprättade lagarne.»
I de motioner, vilka utmynnade i hemställan om skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran om utredning av frågan, anfördes: »Det är ju ofta så, att gamla lagar och sedvänjor, som i gången tid befunnits fullt lämpliga, i nyare tid med andra förhållanden icke längre äro tillfredsställande. Detta torde man i högsta mån kunna säga om lagar och förhållanden, som röra skydd för jordens alster. Så har det ansetts riktigt att för jordens ägare tillvarataga främsta rätten till “växande gräs, torv eller av växande träd, ris, gren, näver, bark, löv, bast, ollon eller nötter”, det vill säga sådant, som för jordägaren hade och ännu har ekonomiskt värde, men när det t. ex. gällde skogsbär, rönte dessa icke alls något skydd. Vem som helst finge tillägna sig dem, och det är liksom inväxt i folkmedvetandet, att skogsbär äro allmän egendom och icke jordägarens. Som dessa bär förr icke heller hade något egentligt handelsvärde, utan tillvaratogos nästan endast till husbehov, väckte detta förhållande ingen vidare uppmärksamhet. Nu däremot, sedan skogsbären och i synnerhet lingonen blivit en mycket begärlig handelsvara och i följd därav en värdefull inkomstkälla, synnerligen för den mindre jordbrukaren, har förhållandet blivit ett helt annat. Egnahemsägaren och brukaren av den lilla jordarealen med de små inkomstkällorna från det ofta skuldtyngda lilla jordbruket finner det högst egendomligt och orättvist, att lagar och sedvänjor skola vara sådana, att andra personer, som ofta äro i ekonomiskt avseende bättre lottade än de, kunna under sken av lag och rätt, utan att ens be om lov, tillägna sig deras egendom, ja till och med hota jordägaren, om han söker att göra sin bättre rätt gällande. Därtill kommer, att dessa bärplockare ofta genom slarv och självsvåld trampa ner tillväxande skog, riva ned stängslen, ställa grindarna öppna och sålunda göra skada och ofred för jordägaren. Dessutom är det så, att dessa rovplockare oftast genom tävlan i att komma först riva till sig bären i omoget tillstånd och sålunda dels skada återväxten, dels även prestera en sämre kvalité till skada för varans värde och anseende på marknaden.
Dessa förhållanden tillsammans hava gjort, att en riktig storm
