fördelen, att i de delar av vårt land, där skogsmarken huvudsakligen tillhör bolag eller ingår i större godskomplex, bärplockningen hädanefter liksom hittills i stort sett kommer att stå öppen för bygdens befolkning.
Då det gäller att bestämma maximistorleken för det område, som sålunda skulle kunna reserveras för ägaren eller brukaren av den mark, där bären växa, bör hänsyn tagas icke blott till hans intresse att från fastigheten kunna fylla sitt eget och sina underhavandes behov av bär för eget hushåll utan även därtill, att den mindre jordbrukaren må kunna genom insamlande av bär till försäljning bereda sig en välbehövlig inkomst. Däremot synes en jordägares intresse att skaffa sig inkomst genom utarrendering av hela sin bärmark böra stå tillbaka för allmänhetens intresse av fri bärplockning. Ett maximiområde om tjugo hektar torde tillgodose jordägarens intresse utan att träda allmänhetens intresse för nära. Det bör naturligtvis stå ägaren eller brukaren av en fastighet fritt att uttaga denna areal var han helst vill inom fastighetens gränser, och det synes ej heller böra vara honom betaget att uppdela densamma på flera områden, såvida dessas sammanlagda areal icke överskrider maximum.
Det intresse, som man genom bestämmelserna i 3 § velat skydda, är icke till tiden begränsat, och det riktiga synes därför vara, att om förbud mot bärplockning av allmänheten å visst område meddelas enligt denna paragraf, detta icke begränsas till att gälla viss tid. Detta är också ur praktisk synpunkt synnerligen önskvärt, enär därigenom kostnader och besvär med förnyade ansökningar besparas. Om kungörelseförfarandet ordnas på sätt, som föreslagits i 5 §, är därigenom sörjt för att förbud, som ligga långt tillbaka i tiden, icke råka i glömska, och det blir då obehövligt att till förebyggande härav fordra förnyad ansökan.
Prövningen av frågan, om och i vilken utsträckning bärplockningsförbud bör meddelas, torde icke kunna anförtros åt annan myndighet än Konungens befallningshavande. Av skäl, som vid 5 § skola närmare utvecklas, lärer det även böra ankomma på Konungens befallningshavande att bringa meddelade förbud till allmänhetens kännedom genom kungörande i föreskriven ordning. Skall effektivt skydd på detta sätt kunna beredas, är det nödvändigt, att ett kungjort förbud länder till efterrättelse även mot den, som icke kan visas hava ägt kännedom om detsamma. Att göra förbudets verkan beroende därav, att å området eller till detsamma ledande väg anslag därom finnas uppsatta, lärer icke kunna ifrågakomma.
Å andra sidan synes man svårligen kunna eftergiva kravet, att
