— 129 —
»Jo jo,» sade han hastigt. »Jag ville bara säga, att det är just det jag vill akta mig för.»
Han sprang med häftiga steg uppför trappan till sitt rum. Och när han fått ljuset tändt, satt han länge med klappande hjärta och bultande tinningar och undrade öfver, hvad som egentligen hade skett. Hvarför hade han blifvit så häftig emot modern? Och hvad ville allt detta säga?
Men så kom han att tänka på Simonson, och någonting liknande vrede vaknade inom honom. Jo, han hade blifvit förändrad. Eller är det kanske bara jag, som ser honom i ett nytt ljus? tänkte Ernst Hallin. Han talar ju med en annan röst än för ett år sedan. Och han ser ut som om han lagt sig till med mask. Så slätt han kammar sig numera, så högtidligt han är klädd, och så nedlåtande han talar mot fruntimmerna.
Ernst kunde ej låta bli att skratta. Men skrattet försvann igen.
»Han är bestämdt ingen uppriktig människa,» tänkte han. Men han blygdes samtidigt för sin misstanke.
Inom honom jäste det och sjöd, som om hela hans väsen varit försatt i vågsvall. Han slog upp fönstret och andades in den friska luften. Det var mörkt därute. Men det kändes så skönt. Det kändes som hälsa för sjuka lungor, som bot mot förskämd luft.
