— 165 —
»Det är vårvädret, som gjort mig tokig,» sade han.
»Tycker ni, att det är vårväder nu» — Hon skrattade med ett litet kort, lustigt skratt. — »Vi ha ju inte kommit ur februari än.»
»Visst är det vårväder,» sade han. »Känner ni inte det i luften? Det är varmt i solen, så att man får lust att knäppa upp rocken.»
Han gjorde det och tog af sig hatten, medan han med näsduken torkade svetten ur pannan.
Hon såg förskräckt ut.
»Akta er, ni kan förkyla er,» sade hon, »Ni är ju inte stark.»
Han såg mycket förvånad ut.
»Ska ni nu också ta hand om mig?» sade han nästan förargad. »Det gör alla människor. Men hur vet ni det egentligen?» tillade han.
»Selma och jag ha talat så ofta om er,» sade hon, men blef i detsamma röd och vände sig bort.
De följdes åt tillbaka in emot staden, och de pratade om alt möjligt, om gemensamma bekanta och gamla tider, då de råkats på barnbaler och på bjudningar. Hon hade altid tyckt, att Ernst var så underlig, och hon hade varit så rädd för honom, sade hon, därför att han var så alvarsam, så fasligt alvarsam. Men i dag hade hon sett honom från en annan sida.
»Hvad det är lustigt, att ni kan bära er så där tokigt åt i ensamheten. Nu är jag inte rädd för er längre ett tecken.»
