— 179 —
Midt i soffan satt biskopinnan med rektorskan Ahlkvist på ena sidan och borgmästarinnan Rundlund på den andra. De samtalade om en bazar, som nyligen blifvit hållen för att skaffa Gammelby ett Magdalenahem, och man berättade nu, att den som nettovinst icke hade inbragt mer än cirka sjuttiofem kronor. De tre damerna talade ifrigt och lutade sig båda fram öfver biskopinnan, som satt med tékoppen i hand och bekymrad skakade på hufvudet, medan hon delade sin uppmärksamhet mellan det projekterade Magdalenahemmet och ett vaniljbröd, som hon tuggade på.
Biskopinnan var en liten mager dam med ett fullkomligt världsligt utseende och idel världsliga intressen. Det såg ut, som om hon aldeles på skämt blifvit satt att presidera i ett biskopligt hus, och hennes man tog icke häller mycken hänsyn till henne hälst som hon var betydligt yngre än han. Chokoladbjudningar på förmiddagarna voro hennes förtjusning, och hon tyckte mycket om att slå sig ned bland ungdomen, när hon kunde komma åt. Ja, i största hemlighet kunde det hända, att hon ibland vågade sig på att kokettera med någon af de yngre herrarna, som tyckte om att roa sig en smula på »lilla biskopinnans» bekostnad.
Ett stycke därifrån satt fru Hallin och samtalade med fru Pegrelli. Inte därför att fru Hallin egentligen hade någon särskild förkärlek för fru Pegrelli. Hon var tråkig och pedantisk
