— 182 —
efter omständigheterna … mycket bra … hon, ja … mycket bra».
Borgmästarinnan lade hufvudet på sned mot sin - feta axel och smålog kokett mot sin gamle kavaljer:
»Om ni karlar någonsin kunde lära er, hvad ni har att tacka oss fruntimmer för?»
Lektor Eneman hade lotsat sig fram till rektorskan Ahlqvist. Han stod med ena handen i sidan, den andra mot soffkanten och benen i kors. Hans ansigte sken, och de gula tänderna lyste fram, medan han talade i ett och oupphörligt kastade blickar omkring sig på sällskapet.
Lektor Bruhn satt ensam vid ett litet bord i förmaket, såg på album och snusade.
Då kom lektor Hallin ned utför spiraltrappan. Han hviskade leende något till ett par af de närmaste och gick därpå fram till en klunga af samtalande herrar.
»Behagar inte herrarna öfvergå till den solidare delen af aftonen.»
Det blef en almän rörelse. Lektor Kumlander afbröt tvärt sitt samtal med borgmästarinnan och gjorde endast en betecknande min uppåt andra våningen. Lektor Eneman stod leende kvar och talade ännu en stund för att visa, att han ägde själfbeherskning. Men benen gingo i sär som af sig själfva, och handen, som han hållit i sidan, började göra lifliga gester liksom för att påskynda samtalet. Herrarna i salen hade redan försvunnit dit upp, och lektor
