Den här sidan har korrekturlästs
13.
När Ernst Hallin kom hem på aftonen,
kände han sig för trött för att kunna
tänka. Samtalet med Eva Bauman
ringde i hans öron, utan att förmå
väcka hans hjärna till någon lifligare
verksamhet, och han somnade in
tungt och hårdt.
Han vaknade vid, att adjunkten tog i dörren för att gå i skolan, och han låg stilla och blundade för att kunna falla i sömn igen. Ett dämpadt ljud sade honom att dörren var stängd, och knarrande steg hördes i trappan. Sedan föll tystnaden öfver det mörka rummet.
Men Ernst kunde icke somna in igen. En obestämd känsla af oro plågade honom, och utan att han kunde göra sig reda därför, föreföll det honom, som om han vaknat upp till en svår och plågsam dag. I dag, tänkte han i halfslummern,
