— 205 —
Selma, och han hade hälsat på hos fru Pegrelli och stannat där till kvällen.
Världen hade blifvit som ny för honom, sedan han upptäckte Eva. Och han begrep inte, att han aldrig lagt märke till henne förr. Han hade aldrig talat ett riktigt alvarsamt ord med henne, aldrig anförtrott henne något om sig själf, aldrig fordrat något af henne. Han hade bara setat bredvid henne eller gått bredvid henne och talat om all världens ting. Eller låtit henne tala och inte sagt ett ord. Men inom honom hade det blifvit så stilla och lugnt, som om intet i världen någonsin bragt honom ur jämvigt.
Och nu hade han setat hela aftonen på en dum supé och inte sagt henne ett ord, knapt hälsat på henne. Det var en förolämpning, som han tillfogat henne, och om han nu träffade henne, skulle det bara vara tomt och torrt och tråkigt emellan dem. Intet gladt leende skulle möta honom, när han kom, ingen förtrolig nick, när han gick. Han skulle inte kunna förklara sig. Nöt, som han var. Han skulle säkert inte göra något försök en gång. Hvad var det också, som skulle förklaras?
Och han såg henne för sig igen i det lilla hvardagsrummet, där hennes tant hela eftermiddagen satt i soffan och stickade med glasögonen hängande nere på näsan och rörande läpparna, som om hon oupphörligt satt och räknade maskorna. Eva satt i soffan bredvid tanten och talade med honom, som satt i en länstol vid
