— 211 —
han icke ett ögonblick skulle kunna förmå sig att taga ett afgörande steg i deras förhållande. Att hon själf på ett sätt, som var henne nytt, kände sig dragen till den inbundne, underliga unge presten, det visste hon. Det var något så impulsivt hos honom. Än var han glad som ett barn, än nedslagen och lefnadstrött, som om han varit en gubbe, för hvilken lifvet icke längre hade något nytt att bjuda. Och hon förstod, att det var något, som tryckte och plågade honom, något, som om det kunde lyftas bort från honom, skulle göra honom rak i ryggen och fri och glad, som han var, när hon såg honom från bron arbeta på att hjälpa fram vårflödet midt i vintern.
Skulle det ej kunna hända så, att hon fick vara den, som hjälpte honom? Det fans något hos honom, som hon icke kände till, som han omsorgsfullt dolde för henne, och detta retade hennes nyfikenhet, på samma gång hon kände det som en förolämpning, att han, som måste ha så många intressen, aldrig ville tala ett alvarsamt ord med henne. Hvarför gjorde han inte det? Hvarför talade han aldrig om sin framtid? Trodde han kanske, att hon var så dum eller så ytlig, att hon inte kunde tänka på annat än lek och slarf?
Men något var det han bar på. Och för hennes lifliga natur, som törstade efter verksamhet, syntes det, som om en möjlighet här öppnade sig för henne.
