— 216 —
mig för att bli prest. Sedan har jag läst och läst och läst igen. Hvad vet jag, hvad jag tror?»
Hon såg bestämdt och klart på honom:
»Då skulle ni icke predika om söndag.»
»Ja, men det är ju omöjligt: Jag har lofvat. Och nu är det för sent.»
Hon blef ifrigare.
»Hur kan ni tala på det sättet?» utbrast hon. »Det är synd att tala så. Säg, att ni har tvifvel att ni behöfver betänka er. Skaffa er en tids lugn och om ni ej vet, hvad ni skall tro, så låt bli att bli prest.»
Han såg på henne och log. Men hans leende var sorgset och glädjelöst. Hvad alting var enkelt för henne! Antingen — eller! Hon kände inte till några bivägar.
»Tror ni, det går så lätt, fröken?» sade han. »Vill ni, att jag skall komma hem till min far hvars hela lif är uppfyldt med pänningbekymmer, och säga honom: ’Jag måste betänka mig. Du får försörja mig en tid ännu.’ Skulle han inte ha rätt att svara: ’Du har haft god tid. Hvarför har du inte tänkt förr?’ Herre gud, det är ju ingen, som har lärt mig att tänka. Hur skulle jag kunna gå till min mor, som älskar mig öfver alt annat på jorden, och säga: ’Jag har ingen tro. Jag vill vara i fred en tid och skaffa mig den.’ Det är trist, att fattigdomen ibland hindrar oss att handla rätt. Men det kan inte hjälpas.»
