— 20 —
han inte ut längre. Han kände sig kryare och mera lefnadslustig än förut på hela dagen.
Med en suck af tillfredsställelse släckte han lampan och gick in i det lilla rummet på andra sidan matsalen, där fröken Lund redan satt och väntade honom vid den tända lampan.
Där slog han sig ned, och då var han liflig och munter, som om dagens pluggande och tråk aldrig hade varit. Ty han höll uppriktigt af sin tant, och han talade med henne, så som han aldrig kunnat tala med sin mor.
På sådana aftnar hade han brukat bekänna sina tvifvel. Fröken Lund hörde på honom och förstod honom, och hon gladde sig åt att kunna vara en sökande själ nyttig.
Hon satt i soffan med sin stickning, och hennes något fetlagda, vänliga ansigte log vänligt emot honom, när han kom in.
»Är det slut nu för i dag?» sade hon.
»Ja,» svarade han leende och sjönk ned i den ena emman. »Nu är det slut.»
Och när han setat där en stund, tog han från bordet Ibsens »Brand».
»Ska vi fortsätta nu?» sade han.
Den gamla damen nickade, Ernst Hallin vände boken mot lampskenet och började läsa.
Med en mild, välljudande stämma läste han denna väldiga dikt, som talar om en man, hvilken icke kan lefva i världen. Han drömde sig in i denna konflikt, som är olöslig, i fantasin kämpade han de starka tankarnas strid, och han
