— 255 —
Urets jämna knäppande hördes igen genom tystnaden i rummet, och från matsalsdörren till fönstret stod en lång springa af damkorn, som skiftade rägnbågslikt i granna färger.
Då öppnades dörren sakta, och en tjänstflicka med slät klädning och vattenkammadt hår sade till, att bordet var serveradt.
I matsalen stod prostinnan och bad gästerna hålla till godo. Bredvid henne stod en liten fet blondin med blåa, släpande ögon och mjäll hy, hvilken hon presenterade som »min dotter». Hon sade ingenting under hela måltiden, men åt af alt, och när de andra talade, satt hon med de små feta händerna i knät, stirrade i väggen och böjde på hufvudet, så att det slog sig ett litet veck, där den svarta klädningen slöt sig omkring hennes mjuka hals.
Prosten gick fram och klappade hennes hår.
»Hvad har du gjort i dag, lilla Amélie?» sade han.
»Jag har fållat mina nya näsdukar,» sade Amélie och kastade en blick från sidan på de främmande.
»Det var snällt, mitt barn,» sade prosten. »Det är Herrans vilja, att vi skola arbeta.»
Prosten hälde i bränvinsglasen, och måltiden började.
Det fans mycket af guds gåfvor, fyra rätter stark mat och ett rikt smörgåsbord. Där fans vin af två sorter, rödt vin och sherry på efterrätten. Och på köttet dracks det öl.
