— 275 —
började alt mera känna sig öfvertygad om, att prestämbetet var, hvad Herren fordrade just af honom, för att han skulle finna frid på jorden, och utan att fråga eller undra öfver Herrans mening ville han troget trampa den smala, törnbevuxna stigen, till dess att han efter en brant och mödosam vandring stode vid den trånga porten, som leder till lifvet.
Efter det sista utbrottet, när han och fadern foro hem från den gamla prostgården, hade han känt det, som om något af hans förra människa öfvergifvit honom. Ett slags vred resignation bemäktigade sig honom, och i denna resignation kände han, att möjligheten låg att kunna lefva det lif, som nu väntade honom. Andra förhoppningar på lifvet, andra tankar, andra intressen fingo ej tränga undan denna resignation, hvilken ensam var i stånd att hålla honom uppe, ungefär som en lifräddningsboj bär den drunknande öfver vågorna. Den måste beherska honom helt och hållet, och ingen okufvad längtan, ingen jordiskt oförvägen förhoppning skulle få blåsa friska, farliga vindar öfver denna resignations tysta lugnsjö.
Han tänkte mera sällan på Eva Bauman. Hon lefde för honom som ett frestande minne, hvilket ej längre hade någon makt öfver honom. Och han kunde nu höra talas om henne eller möta henne på gatan, utan att rodnaden färgade hans kinder, utan att det störde hans sinneslugn.
