— 301 —
När orden voro uttalade, vände sig Ernst Hallin hastigt om och såg ut öfver kyrkan. Han hade liksom ett behof att blicka upp i hvalfven för att själf se, att mörkret ännu låg kvar däruppe. När han öfvertygat sig om, att alt var som förr, kände han sig nästan lugnare. Men samtidigt hade han en känsla, som om hans gamla kyrka dömt honom.
Och mekaniskt böjde han knä, medan orgelns toner brusade öfver hans hufvud. Den broderade messhaken, som låg bredvid honom, lyftes upp, hängdes öfver hans skuldra, en hand lades på hans hufvud, och han hörde biskopens röst, som läste »Fader vår».
En stund senare gingo biskopen och assistenterna tillbaka in i sakristian, följda af fyra unga män, på hvilkas skuldror de silfverbroderade messhakarne hängde för första gången.
Gustaf Hallin hade varit bland dem, som stod längst fram, och med spändaste uppmärksamhet hade han följt ceremonien. Den hade alt igenom gjort ett ohyggligt intryck på honom, och så ofta det var honom möjligt, hade han iakttagit broderns ansigte.
Först när han kom in, iklädd den hvita messkjortan, slätrakad och blek, generad af alla de blickar, som riktades mot honom.
Sedan när han vände sig om och såg uppåt takresningen.
Sist, när han i full presterlig ornat gick ut tillsammans med sina ämbetsbröder.
