— 304 —
Ernst Hallin plågades bara af, att han icke hade något att säga modern. Han såg, hur hennes ögon följde honom, och hur hon ibland vände sig bort för att dölja tårarna, som hon ensam icke kunde återhålla. Han visste, att hon i dag upplefde den dag, till hvilken hela hennes lif endast varit en förberedelse, den dag, för hvilken hon lefvat, alt sedan den stund, då han blef född.
Men han fann icke ett ord att säga. Och för att icke denna dag skulle blifva henne en pina i stället för en fröjd, så betvang han sig och gick särskildt fram till henne, lade armen om hennes hals, böjde sig ned och kysste henne på pannan.
Hon tryckte tacksamt hans hand. Hela eftermiddagen hade hon undrat öfver sonens tystnad och tillbakadragenhet. Denna dag hade synts henne så olik alt, hvad hon så ofta hade tänkt sig, så hvardagsaktig, så torr.
Men nu var alt godt igen. Alt det stora hon drömt sig på denna dag, hade krupit ihop till denna lilla, obetydliga handling. Men ändå var hon nöjd. Ändå sade hon sig, att nu var alt, som det skulle vara. Ty hon visste, att om sonen ej kunnat göra det med godt samvete, skulle han icke ha kysst henne. Hon nickade trofast till adjunkten, som satt midt emot henne i gungstolen, och hon tackade gud i sitt hjärta, att han bevarat hennes barn.
