— 39 —
vietten öfver sina knän. Modern skakade på hufvudet och gaf honom för den korta bordsbönen en ogillande blick, som innerligt roade Gustaf.
»Jaså, det är så’na där bullar i dag,» utlät han sig.
Adjunkten hade kommit i litet bättre stämning. Supen och den varma maten hade tinat upp honom, och han ämnade just att berätta något roligt från skolan, som han altid hade i förråd, när Gustaf olyckligtvis kom att yttra sig om köttbullarna. Ögonblickligen återfördes i hans tankegång de femtio kronorna, de förbaskade femtio kronorna, och genom en icke fullt klar idéförbindelse kom han att tänka på, hur oförnöjda barn voro med alting, hur deras fattiga föräldrar fingo arbeta och släpa, medan barnen sedan sutto och ratade maten, som dessa med svett och möda arbetat ihop åt dem. Och alt detta sade han nu sonen i en faderligt förmanande ton, som bragte hela bordet till tystnad, men med en logik, som framkallade ett leende på sonens ansigte.
När fadern slutat, yttrade därför Gustaf, under det att systern medelst blinkningar och grimaser fåfängt försökte få honom att tiga:
»Jag förstår inte, hvad pappa vill. Jag har ju sex köttbullar på talriken, vet jag.»
Selma brast i skratt. Hon ville så ogärna reta fadern, när han var förargad öfver något,
