— 41 —
vis sitt glas med en skämtsam ansträngning, och sade ett långdraget »Äh!» efteråt, som om det varit aldeles för mycket för hans svaga krafter. I dag nöjde han sig med att stjälpa i sig ölglaset så hastigt, som om han tömt en fingerborg. Innan han satte det ifrån sig, tittade han i det för att se efter, om där fans mera.
Emellertid började fru Hallin, som ville återställa husfriden, att tala om, att Ernst skulle komma hem. Hon frågade, hvar adjunkten hade tänkt sig, att han skulle få bo. Skulle han ligga i faderns rum, eller skulle man om nätterna sätta in en järnsäng i förmaket? Men adjunkten slog bara ifrån sig med handen och svarade:
»Fråga inte mig. Här i huset har jag ingenting att säga.»
Men hur det var, började han att töa upp. Det ena ordet tog det andra, och man började att tala om, hur det skulle bli, när Ernst kom hem, undra, om han fått bra betyg, om han blifvit mager af arbetet o. s. v. Selma blandade sig också lifligt i samtalet och pratade med.
Fru Hallin blef alvarsam, när samtalet föll på sonen.
»När tror du, att prestvigningen blir?» sade hon till sin man.
Men adjunkten var fortfarande i misshumör. »Det är inte bestämdt än,» sade han och slog afvärjande med handen.
