Hoppa till innehållet

Sida:Pastor Hallin.djvu/73

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

— 71 —

Och när hon blef ensam med sin man, hände det, i det hon liksom varligt kände sig för, att hon talade till honom om detta, och om han då ej hade något yttre bekymmer, som tryckte honom, så kunde han också bli alvarsam och med en blick framför sig säga:

»Ja, barnen växa ifrån oss. Det är kanske naturens ordning.»

Eljest skakade han bara på hufvudet och sade, att det var inte värdt att plåga sig med inbillningar. Man hade nog med ledsamheter ändå.

Men äfven han visste, att han icke sade sanning. Ty hvad barnen saknade, det var glädje och frihet. Det var det slags frihet, som gör, att man blir naturlig och trifs i sin omgifning lika bra, som trädet eller växten i gynsam jordmån, den frihet, som länkar och uppfostrar anlagen, utan att hämma dem, och denna frihet kan aldrig trifvas, där icke glädjen är hemmastadd. Ty glädjen frigör, glädjen förädlar, och glädjen lyckliggör.

Det var moderns pietistiska skygghet för världen, och hvad världens var, som förjagade friheten ur hemmet. Men det var icke den, som förjagade glädjen. Det var lika litet de tryckande, ekonomiska bekymmerna, som förjagade dessa lifvets uppbyggande makter.

Men det var dessa två, som ingått förbund, och hvad pänningbekymret skonat, tog pietismen med sig.