En annan gång åter kunde det hända, att lilla Erik hade varit ute och råkat rifva ett hål på sina nya byxor. Lektorskan hade just nyss satt sig till rätta i soffhörnet och hoppades, att hon skulle få sitta i ro och virka på sitt hvita täcke, åtminstone i fem minuter. Och just då kommer lilla Erik in, och det vaksamma modersögat upptäcker, där rocken slutade, en strimma bart skinn, som skymtar fram bredvid något hvitt. Med en resignerad min lägger hon undan sin virkning och ber Erik komma närmare. Gossen, som icke anar det minsta, kommer fram, men som moderns uppsyn innebär något hotfullt, fattar han misstankar och börjar förstulet granska sin person. Han går emellertid fram och ställer sig framför modern.
»Vänd dig om,» säger den förorättade modern med sin mest högtidliga röst.
Lilla Erik börjar förstå, från hvilket håll faran hotar, men vänder sig lydigt. Och då hör han, hur moderns händer slå tillsammans bakom hans rygg, så att han inte kan låta bli att förskräckt titta bakom sig.
»Stå stilla! säger jag dig,» yttrar det känslofulla modershjärtat och rycker honom i armen, så att det knakar i ledbrosken. »Kan du stå stilla, så jag får tid att se efter.»
Hon tystnar ett ögonblick, medan hennes fingrar trefva omkring refvan.
»Gud fader i himmelen! Nya byxorna! Har Jag inte sagt dig, att du inte får flänga som en
