— 94 —
Sonens hälsa var hennes ständiga stora sorg. Alltsedan det blef henne klart, att hans bröst var svagt, och att lungsigtigheten en gång kunde bryta ut och göra processen kort med hans lif, hade hon aldrig någon ro. Och hon kände det så lugnt nu att åter ha honom under sin vård, så att hon inte behöfde ängsla sig öfver, om han fick lämplig mat eller gick för tunnklädd.
Den unge mannen spratt upp vid frågan och såg sig omkring, förlägen öfver att ha låtit sig ertappas.
»Tack, mycket bra,» sade han. »Jag är bara litet trött.»
»Ska du kallas för pastor nu?» sade Gustaf plötsligt med nyfiken min.
Nu blef skrattet ännu värre än någonsin — Gustaf kom också altid med sådana härliga inpass, — och med skrattet spred det sig som en stilla värme lugnande öfver den äldste sonens sinne. Han mindes de dagar, när han var barn och modern gjorde kalas åt dem och lät dem bjuda främmande, och en likartad känsla af tillfredsställelse och glädje betog honom.
Selma satt och såg på sin bror, och det var något i hans utseende, som stötte henne. Han såg omanlig ut. Det var något energilöst och trött bara i hans sätt att luta sig tillbaka mot stolens ryggstöd. Hon betraktade förstulet sin egen fylliga figur och kraftiga lemmar, och afunden tändes hos henne: Om hon hade fått
