96
Då jag likväl ej hade något att frukta om dagen, gick jag ner uti parken och beslöt att tillbringa förmiddagen med att betrakta omgivningarne kring ett ställe, det jag skulle bebo under tvenne månaders tid.
Mina steg vändes naturligtvis till den trakt jag redan kände: jag besökte ånyo klosterruinerna och denna gång noggrannt. Ni känner dem; jag behöver således ej beskriva dem för er. Jag gick ut genom den förfallna förstugan, och framkom snart till kullen invid havet.
Det var andra gången jag njöt av denna syn; den hade således ännu icke förlorat något av sitt behag för mig, och jag satt tvenne hela timmar orörlig och försjunken i stum åskådning därav. Efter denna tids förlopp gick jag därifrån, ehuru ogärna; men jag ville även bese de andra delarne av parken. Jag vände tillbaka till den lilla floden och följde en stund dess strand. Jag fann kanoten, på vilken vi gjort vår lilla utfart dagen förut, fastbunden på sitt ställe och fullt utrustad, så att man vid första infall kunde begagna den. Jag vet ej varav det kom: men den erinrade mig om den alltid sadlade hästen i stallet. Denna tanke väckte en annan på det eviga misstroende, som Horace visade, och vilket delades av hans vänner: dessa pistoler, som aldrig veko från hans huvudgärd, och de som lågo på bordet vid min ankomst. Under sken att förakta faran, vidtogo de likväl således försiktighetsmått emot densamma. Men om två herrar icke ens trodde sig kunna äta frukost utan vapen, varför lämnade de då mig ensam, mig, som icke hade något försvar? Allt detta var obegripligt, men just därför återkommo oupphörligt dessa plågsamma tankar, huru jag än bemödade mig att förjaga dem. Som jag, under dessa grubblerier, beständigt gick framåt, fann jag mig snart i den djupaste delen av parken.
Här, mitt uti en verklig skog av ekar, höjde sig en enslig och noga igenstängd paviljong. Jag gick omkring den; men dörrar och fönsterluckor voro så väl igenlästa, att jag, oaktat min nyfikenhet, ej kunde kasta
