102
dessa besynnerliga växlingar, som låta den yttersta svaghet lämna rum för det största mod, gick jag ditin utan ljus; ty de, som kommo vid denna tid, kunde ej vara några andra än Horace och hans vänner, och mitt ljus utvisade ju att rummet var bebott. Luckorna voro endast tillskjutna. Jag drog undan den ena, och vid månljuset såg jag tydligt en man, som höll grinden öppen, medan tvenne andra, vilka buro ett föremål, det jag ej kunde urskilja, gingo in därigenom, varefter den åter tillslöts av den förste. Dessa tre män gingo icke framåt slottstrappan, utan veko av omkring hörnet av byggnaden. Emellertid, som deras väg närmade sig till mig, började jag urskilja formen på deras börda; det var en människa, inlindad i en kappa. Utan tvivel ingav åsynen av ett hus, som kunde vara bebott, något hopp hos den, som sålunda bortfördes. Ett slags brottning uppstod under mitt fönster; under denna brottning lösgjordes en arm, denna arm var betäckt med en klädningsärm; det gavs ej mera tvivel, offret var en kvinna. Men allt detta gick hastigt som blixten, armen greps med styrka av en utav de tre männen och gömdes åter under kappan; föremålet antog åter det obestämda utseendet av en annan börda, och allt försvann därefter vid hörnet av byggningen, uti skuggan av en kastanjeallé som ledde till den igenlästa paviljongen, vilken jag dagen förut upptäckt uti ekskogen.
Jag hade ej kunnat igenkänna dessa tre män; jag bemärkte dock, att de voro klädda som bönder; men om de verkligen voro vad de syntes vara, huru hade de kommit till slottet? Huru hade de fått en nyckel till järngallret? Var detta en enlevering el!er var det en mordgärning? Jag visste det icke; men säkert var det endera delen. Allt detta var dessutom så underbart och oförklarligt, att jag flera gånger frågade mig själv, om jag icke drömde. För övrigt hörde man ej ett ljud; natten fortsatte sitt lugna och stilla lopp, och jag stod kvar vid mitt fönster, orörlig av skräck, utan att våga lämna min plats, av fruktan att ljudet
