106
med största ansträngning av min syn upptäckte jag dess omärkbara fogning. Jag tryckte på låset; det gav vika; i detta ögonblick gick någon i dörren till mitt rum; jag hann knappast draga igen lönndörren och taga en bok ur hyllan.
Det var malajen, som kom med bud till frukosten; jag följde honom.
Då jag inträdde i matsalen, spratt jag till av överraskning. Jag väntade att där finna Horace, men han fanns icke där, och blott ett kuvert var framsatt. »Är icke greven hemkommen?» utbrast jag.
Malajen gjorde ett nekande tecken.
»Icke!s mumlade jag bestört.
»Nej», upprepade han med sin åtbörd. Jag sjönk ned på stolen; greven var ej återkommen! Och emellertid hade jag själv sett honom; han hade kommit till min säng och lyft undan förhängena en timma efter sedan dessa tre män… Men dessa tre män, voro icke de just greven och hans bägge vänner. Horace, Max och Henrik, som bortförde en kvinna!… Endast de kunde hava nyckeln till parken och så fritt gå in, utan att bliva sedda eller störda. Det var alltför tydligt att kunna betvivlas. Se där, varför greven ej velat låta mig komma till slottet; se där, varför han emottagit mig så kallt; se där, varför han föregivit ett jaktparti. Enleveringen av denna kvinna hade blivit beslutad före min ankomst; nu var den satt i verket. Greven älskade mig ej mera; han älskade en annan kvinna, och denna kvinna fanns uti slottet, utan tvivel uti paviljongen! Ja! och för att försäkra sig därom, att jag ej sett eller hört något, att jag med ett ord var utan alla misstankar, hade greven stigit uppför bibliotekstrappan, kommit in genom lönndörren, dragit undan sängomhängena och, övertygad om att jag sov, återvänt till sina nöjen. Allt var nu utrett, klart och tydligt, liksom jag själv sett det. I ett ögonblick hade min svartsjuka genomträngt mörkret, slagit ner murarne; ingenting återstod mig att få veta. Jag störtade ut; jag var nära att kvävas.
