122
Doktorn satt ett ögonblick tankfull.
»Ja, så är det», återtog han; »jag har ej bedragit mig. Jag skall meddela er en föreskrift, den hon bör följa med största noggrannhet. Vad den psykiska delen av behandlingen angår, så beror den av er; skaffa er syster all möjlig förströelse. Kanhända är hon angripen av detta lands vanliga sjukdom och att en resa i Frankrike skulle göra henne gott.»
»Hon vill ej återvända dit.»
»Nåväl, en tur genom Skottland, Irland, Italien, varhälst hon vill; men jag anser saken nödvändig.»
Jag tryckte doktorns hand, och vi återvände in. Föreskriften skulle han låta tillställa mig egenhändigt. Jag ämnade, för att ej oroa Pauline, utan att säga något därom, begynna följa det anbefallda levnadssättet, i stället för vårt hittills vanliga; men denna försiktighet tjänade till intet: knappast hade doktorn lämnat oss, förrän Pauline fattade min hand.
»Han har sagt er allt, är det icke så?» började hon. Jag låtsade ej förstå henne; hon smålog sorgligt. — »Nåväl», fortfor hon, »se där varför jag ej velat skriva till min mor; varför återgiva henne sitt barn, då döden likväl ett eller ett par år senare ånyo skulle beröva henne det? Det är mer än tillräckligt att en gång begråta det man älskar.»
»Men», invände jag, »ni misstar er mycket på ert tillstånd: det är en lindrig sjukdom och därmed allt.»
»Åh, det är vida allvarsammare», svarade Pauline med samma milda och sorgsna småleende. »Jag känner, att giftet lämnat djupa sår och att jag är svårt angripen; men hör mig, jag förkastar icke allt hopp. Jag önskar ivrigt att leva; rädda mig för andra gången, Alfred! Vad vill ni att jag skall göra?»
»Ni skall följa doktorns föreskrifter; de äro lätta. En enkel, men fortsatt levnadsordning, förströelse, resor.»
»Vart vill ni att vi skola resa? Jag är färdig.»
»Välj själv det land, dit ni finner er mest dragen.»
