husporten på sina gångjärn, och ett nytt anspann framkom därifrån. I detsamma stannade vagnen under terrassen, mot vars balustrad jag stod lutad.
Natten var, såsom jag sagt, så ren, så genomskinlig och doftande, att de resande, för att njuta av luftens ljuva ångor, nedfällt suffletten på vagnen. De voro två, en ung man och ett ungt fruntimmer. Hon, insvept i en stor sjal eller kappa, satt med huvudet lutat bakåt mot den unge mannens arm. I detta ögonblick kom postiljonen med ett ljus, för att tända lanternorna på vagnen; en ljusstråle gick över de resandes ansikten, och jag igenkände Alfred de Nerval och Pauline.
Alltid han och alltid hon. Det tycktes som om en makt med bestämdare syftning än slumpen, förde oss till varandras möte. Alltid hon, men nu så förändrad, till och med emot vad hon var vid Pfeffers, så blek, så döende, att hon utgjorde blott en skugga. Och likval återväckte dessa vissnade drag ännu i min själ den orediga kvinnobild, vilken slumrade i djupet av mitt minne, och som, vid var och en av dessa hastigt försvinnande syner, steg upp till dess yta och svävade över min tanke, likt en av Ossians drömbilder över töckenmolnen. Jag var nära att tala till Alfred, men erinrade mig, huru högt hans följeslagarinna önskade att vara obemärkt. Och likväl var det en känsla av så djupt medlidande, som drog mig till henne, att jag ej kunde motstå min önskan, att hon åtminstone skulle få veta, att det fanns någon, som uppsände en bön, att dess slocknande ande, vilken var nära att höja sig från jorden, ej skulle så i förtid lämna den intagande kropp den bebodde. Jag tog ett visitkort ur min ficka och skrev med mitt stift på avigsidan: »Måtte Gud beskydda de resande, trösta de bedrövade och läka de lidande!» Jag stack in kortet i buketten, som jag plockat, och släppte den ner uti vagnen. I detsamma sattes den i rörelse af postiljonen, men ej så fort, att jag icke hann se Alfred, luta sig ut ur åkdonet, för att närma mitt kort mot ljuset. Därefter vände han sig åt mig, vin-
