Hoppa till innehållet

Sida:Pauline 1910.djvu/29

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
25

valv. Snart hördes steg på långt håll; de närmade sig och kommo uppför trappan, vartill de tre avsatserna hörde, som jag nedgått. I detta ögonblick försvann ånyo månen. Med ett enda språng kastade jag mig in uti korridoren, och baklänges, med armarna sträckta bakom mig och ögonen spända emot nischen, som jag lämnat, återkom jag till min skyddande pelare och återtog min post. Efter en stunds förlopp hördes på nytt samma gnisslande, som väckt mig. Dörren öppnades och tillslöts, och nu visade sig en man, som, till hälften framträdd ur skuggan, stannade ett ögonblick för att lyssna och se sig omkring. Då han fann allting lugnt, gick han in uti korridoren och framåt sidan, motsatt till den, varest jag befann mig. Han hade ej gått tio steg förrän jag förlorade honom ur sikte, så tjockt var mörkret. Efter några ögonblick framskymtade ånyo månen, och längst bort på begravningsplatsen varseblev jag den hemlighetsfulle okände med en spade i handen. Han uppkastade en eller två skovlar jord, nedsläppte i gropen ett föremål, som jag ej kunde urskilja, och tvivelsutan för att utplåna alla spår efter sitt förehavande, upplyftade han en gravsten och lade den över förvaringsstället. Efter dessa försiktighetsmått såg han åter omkring sig; och då han varken bemärkte eller hörde någonting, ställde han spaden emot en av pelarne i klostret och försvann under ett valv.

Detta ögonblick hade varit kort, och det jag nu beskrivit tilldrog sig på något avstånd ifrån mig; men oaktat det skyndsamma verkställandet och den handlande personens avlägsenhet från mig, hade jag kunnat urskilja, att det var en man av tjuguåtta eller trettio år, med ljust hår och medelmåttig växt. Han var klädd i ett par underkläder av simpelt blått lärft, lika dem som vanligtvis bäras av bondfolket om helgdagarna; men det som tillkännagav, att han tillhörde en annan klass, än första utseendet gav anledning att förmoda, var en hirschfängare, som hängde vid hans gördel, och vars fäste och beslag lyste i månljuset. Vad hans ansikte beträffar, bleve det mig svårt att därom ge en