gärning hade ytterligare blivit förövad, men denna gång med en djärvhet utan like, grevinnan de Beuzeval, några dagar förut anländ från Paris, hade blivit mördad i själva parken invid slottet, som beboddes av greven samt två eller tre av hans vänner. Förstår du? Pauline, den kvinna som jag älskat, hon vars minne, återkallat i mitt hjärta, nu levde där nytt och ofördunklat ! Pauline mördad… mördad om natten, mördad i parken vid sitt eget slott, medan jag uppehöll mig i klosterruinerna, d. v. s. femhundra steg från henne! Detta var knappast möjligt att tro. Men denna syn, denna dörr, denne man, allt detta återkom blixtsnabbt för min själ. Jag ville tala, jag ville yppa allt, då, jag vet ej vilken aning återhöll mig. Jag hade ännu ingen visshet, och jag beslöt att, innan jag upptäckte något, sträcka mina forskningar ända fram till målet.
Gendarmerna, som blivit kallade klockan fyra om morgonen, gingo för att i laga ordning uppsätta berättelse över tilldragelsen. Mären och fredsdomaren voro tillstädes; men en av läkarne, frånvarande på något sjukbesök, kunde ej hörsamma kallelsen. Jag hade för min konst gjort en kurs i anatomi; jag erbjöd mig såsom kirurg. I brist på någon bättre, blev jag antagen, och vi begåvo oss till slottet Burcy. Hela mitt handlingssätt var instinktmässigt; jag ville återse Pauline, innan kistlocket tillslöts över henne, eller snarare, jag lydde en inre, oförklarlig röst.
Vi framkommo till slottet. Greven hade samma morgon rest till Caën, för att av prefekten utverka tillåtelse att låta föra liket till Paris, där hans familjegrav var belägen, och hade för sin resa begagnat den tid, då rättvisan skulle uppfylla dessa kalla formaliteter, så smärtsamma för en djupt sörjande.
En av hans vänner emottog oss och förde oss till grevinnans rum, Jag kunde med möda hålla mig uppe, och jag var lika blek, som det offer, vilket väntade oss. Vi inträdde i rummet; det var ännu uppfyllt med levnadslukt. Jag kastade en förfärad blick omkring mig och såg uppå en säng en människoskepnad, som röjdes
