— Och hon skakade gallret med en styrka, varav jag icke trott en kvinna vara mäktig.
»Sansa er, sansa er», bad jag, »jag har icke nyckeln till denna dörr; men jag har medel att, ändå öppna den. Jag skall gå efter…»
»Lämna mig icke!» skrek Pauline och fattade min arm genom gallret med oerhörd styrka. »Lämna mig icke; jag återser er då aldrig !»
»Pauline», sade jag och närmade facklan intill mitt ansikte, »känner ni icke igen mig? O, betrakta mig och döm, om jag kan övergiva er.»
Pauline häftade sina stora svarta ögon på mina, sökte en stund i sitt minne och utbrast sedan: »Alfred de Nerval.»
»O, tack!» svarade jag, »ni har ej heller glömt mig. Ja, det är jag, som älskat er så högt, som ännu älskar er. Tror ni er nu kunna lita på mig?»
En flyktig rodnad överfor hennes bleka ansikte, så djupt är blygsamheten rotfästad i en kvinnas hjärta. Därpå släppte hon min arm.
»Dröjer ni länge?» frågade hon.
»Fem minuter.»
»Gå då; men lämna mig denna fackla, jag bönfaller därom, mörkret dödar mig.»
Jag gav henne facklan. Hon fattade den, stack sin arm igenom gallret, trängde ansiktet fram emellan järnstängerna, för att så länge som möjligt följa mig med ögonen, och jag skyndade tillbaka den väg jag kommit. Då jag gick igenom första dörren, vände jag mig om och såg Pauline i samma ställning, orörlig som en marmorbild, hållande facklan.
Med tjugu steg uppnådde jag den andra trappan och fann bräckjärnet, där jag gömt det; jag återvände genast. Pauline stod oupphörligt kvar på samma ställe. Då hon återsåg mig, upphävde hon ett glädjerop. Jag störtade fram emot gallret.
Låset var så säkert, att jag såg mig nödsakad att bryta sönder gångjärnen. Jag angrep därför muren och Pauline lyste mig. Inom tio minuter voro bägge
