»Skynda, låt oss gå!» bad jag; »varje minut gäller livet.»
»Jag börjar må illa», sade hon och steg upp.
En kallsvett gick över min panna; jag fattade henne i mina armar som ett barn, skyndade fram genom ruinerna ut ur klostret och sprang utför berget. Nedkommen till stranden, såg jag på långt håll elden, som mitt folk upptänt.
»Till sjöss, till sjöss!» skrek jag med denna befallande röst, som tillkännager, att man ej har ett ögonblick att förlora.
De ilade ner till båten och förde den så nära stranden som möjligt. Jag gick ut i vattnet till knäna; de togo Pauline ur mina armar och lade henne ner i båten. Jag kastade mig uti den efter henne.
»Äro edra plågor starkare?»
»Ja», svarade Pauline.
Jag kände någonting likt förtvivlan; ingen hjälp, intet motgift. Hastigt tänkte jag på havsvattnet; jag uppfyllde därmed ett öskar, som låg på bottnen i båten, och räckte det åt Pauline.
»Drick», sade jag till henne.
Hon lydde maskinmässigt.
»Vad gör ni?» ropade en av fiskarne. »Tänker ni låta den stackars kvinnan kräkas?»
Det var just vad jag önskade; endast detta kunde rädda henne. Efter fem minuters förlopp kände hon en krampaktig plåga, så mycket mera smärtsam, som hon på tre dagar ej förtärt något utom giftet. Men efter denna paroxysm fann hon sig bättre. Jag gav henne då ett glas friskt sött vatten, vilket hon drack begärligt. Snart minskades plågorna och efterföljdes av en ytterlig mattighet. Vi tillredde en bädd av min och fiskarnes rockar; Pauline lade sig därpå, lydig som ett barn. Nästan genast slötos hennes ögon. Jag lyssnade en stund på hennes andedräkt; den var hastig, men regelbunden; faran var nu förbi.
»Välan», sade jag glad till mitt folk, »nu till Trouville,
