Sida:Pauline 1910.djvu/43

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
39

retade och försvagade tillstånd, varuti den sjukas mage nu måste befinna sig. Efter dessa befallningar drog jag mig tillbaka i mitt rum.

Här kunde jag ostörd överlämna mig åt den känsla av glädje, som uppfyllde min själ, och vilken jag icke vågat låta framlysa i Paulines närvaro. Henne, som jag ännu älskade, henne, vars minne, oaktat två års skilsmässa, alltid levat i mitt hjärta, henne hade jag räddat; hon hade mig att tacka för sitt liv. Jag förundrade mig över de många dolda omvägar och olika sammanlänkade omständigheter, slumpen eller Försynen lett mig härtill; men plötsligt gick en dödlig rysning genom mina ådror. Jag betänkte att, om en enda av dessa tillfälliga omständigheter icke inträffat, om en enda av dessa obetydliga händelser uteblivit, vilka tillsammans bildat den ledande tråden, som väglett mig i denna labyrint, skulle Pauline nu, innesluten i ett griftvalv, vrida sig i giftets eller hungerns krampryckningar, medan jag, okunnig därom, sysselsatt på annat håll med en småsak, kanhända med ett nöje lämnat henne ett rov för dödskampens marter, utan att en aning, en röst tillviskat mig: »Hon dör, fräls henne!» En sådan tanke är ryslig, och den fruktan, man härigenom kommer till, är den förfärligaste av alla. Det är sant, att den även är den mest tröstande; ty sedan den låtit oss genomirra tvivlets rymd, återför den oss till tron, som rycker människorna ur slumpens blinda händer, för att bringa dem åter under Försynens skyddande vård.

Jag förblev en timma på detta sätt», fortfor Alfred. Jag var lycklig, jag var stolt över att hava räddat henne; denna handling medförde sin egen belöning, och jag begärde ingen annan, än lyckan att hava blivit utvald att verkställa den. Vid slutet av denna timma lät hon kalla mig. Jag sprang upp, liksom för att störta in till henne; men vid dörren sveko mig krafterna, jag nödgades stödja mig en stund mot väggen, och uppasserskan hann återkomma med förnyad inbjudning, innan jag förmått bekämpa min rörelse.