de. Jag tillade fem louisdorer till de tjugofem de redan erhållit, och för detta pris skulle de hava fört mig till Amerika.
Jag företog mig därefter att göra en påhälsning i min värdinnas klädskåp. Grevinnan hade räddat sig med den enda klädning, som hon bar, då hon fördes i fängelset, och det var allt. Svag och lidande, som hon ännu var, befarade jag att blåsten och nattdimman kunde bliva henne skadliga. Jag fann en stor skotsk tartan, vilken jag tog, och bad fru Osscraie att sätta upp den på min räkning. Med denna sjal och min kappa hoppades jag, att min följeslagarinna ej skulle fara illa på vägen. Hon lät oss icke vänta; så snart hon fick veta att roddarne voro färdiga, kom hon ner. Jag hade begagnat tiden att uppgöra min räkning på värdshuset, och det var således endast fråga om att uppnå hamnen och stiga ombord.
Natten blev såsom jag förutsett, kall, men lugn och vacker. Jag svepte in grevinnan i tartanen och ville förmå henne att gå in uti ett tält, som roddarna uppsatt av ett segel; men den klara himlen och lugnet på sjön kvarhöllo henne på däcket. Jag anvisade henne en bänk, och vi satte oss bredvid varandra.
Båda voro vi så sysselsatta med våra tankar, att vi förblevo tysta. Jag hade låtit mitt huvud sjunka ned på bröstet, och övertänkte förundrad den följd av sällsamma tilldragelser, som börjat för mig, och vilkas kedja sannolikt skulle sträcka sig in i framtiden. Jag brann av begär att veta, huru grevinnan de Beuzeval, ung, rik och efter allt utseende älskad av sin man, kommit därhän, att hon, i en gravhåla i ett förfallet kloster, måst avvakta den död, varifrån jag räddat henne. I vilken avsikt och för vilket ändamål hade hennes man utspritt ryktet om hennes död och i hennes ställe lagt en främmande på likbåren? Var det av svartsjuka? Detta var den första tanke som uppstod hos mig; den var förfärlig. Pauline älska någon! O, då voro alla mina drömmar tillintetgjorda; ty för den man, som hon älskade, skulle hon säkert återkomma till livet; evar
