SJUNDE KAPITLET.
TIGERJAKTEN.
»Jag behöver icke säga er något om min släkt; ni känner den förut: min mor och sedan endast avlägsna släktingar. Jag ägde någon förmögenhet.»
»O ja», inföll jag, »Gud give att ni varit fattig!»
»Min far», fortfor Pauline, utan att synas märka den känsla, som avtvungit mig detta utrop, »lämnade vid sin död nära 40,000 livres i räntor. Såsom enda dottern var detta icke obetydligt, och jag inträdde därför i världen med anseende av en rik arvtagerska.»
»Och av en sällsynt skönhet, i förening med en förträfflig uppfostran», inföll jag.
»Ni ser väl, att jag icke kan fortsätta», svarade Pauline leende; »ni avbryter ju mig beständigt.»
»Ja, ty ni kan icke, såsom jag beskriva all den uppmärksamhet, ni väckte vid ert inträde i sällskapslivet; det är en del av er historia, som jag känner bättre än ni själv, emedan ni, utan att själv hava en aning därom, var drottningen på alla fester, drottning med en krona av hyllningar, osynlig endast för edra egna ögon. Det var då jag såg er; första gången hos prinsessan de Bel… Allt utmärkt och talangfullt var samlat hos denna sköna landsflyktiga från Milano. Man sjöng, och våra salongsvirtuoser intogo turvis sin plats vid pianot. Därefter talade någon om er och nämnde ert namn. Varför slog mitt hjärta vid detta namn, som jag första gången hörde uttalas? Prinsessan steg upp, fattade er hand och ledde er nästan som ett offer fram till detta melodiens altare; säg mig, varför rönte jag, då jag såg er förvirrad, en känsla av fruktan, liksom ni varit min syster, jag som knappt sett er en fjärdedels timme? Er mun smålog, de första tonerna av er röst
