upp, liksom för att föreslå en skål. »Jag dricker en skål för den, som går och dödar tigrinnan mittuti hennes rörvass, emellan hennes bägge ungar, ensam, till fots och utan annat vapen än denna dolk!» — Vid dessa ord tog han en malajisk dolk ur gördeln på en slav och kastade den på bordet.
»Är ni galen?» frågade någon av bordsgästerna.
»Nej, mina herrar, jag är icke galen», svarade greven bittert, med en blandning av förakt, »och beviset därför är att jag förnyar min skål. Hör mig därför väl, på det att den, som vill antaga den, må veta vartill han förbinder sig, då han tömmer sitt glas. En skål för den, säger jag, som går och dödar tigrinnan, mittuti hennes rörvass, emellan hennes bägge ungar, ensam, till fots och utan annat vapen, än denna dolk!»
En stunds tystnad uppstod, varunder greven såg frågande på en var av sällskapet; men alla tego och slogo ner ögonen.
»Ingen svarar!» återtog han med ett smålöje; »ingen vågar antaga min skål; ingen har nog mod för att giva mig besked! Nå väl! då är det jag själv som går; och om jag nu icke gör det, så skall ni få kalla mig en usling, liksom jag nu kallar er fega stackare!»
Med dessa ord tömde greven sitt glas, ställde det lugnt tillbaka på bordet, gick sin väg och sade: »I morgon, mina herrar!»
Följande dagen klockan sex på morgonen var han färdig till denna förfärliga jakt, då hela gårdagssällskapet infann sig hos honom. De kommo för att bedja honom avstå från denna försats, vars utgång ej kunde annat än bliva dödsbringande för honom. Men greven ville ej lyssna till deras föreställningar. De erkände att de haft orätt och att de dagen förut uppfört sig som unga narrar. Greven tackade för deras ursäkt, men vägrade att efterkomma deras önskan. De erbjödo honom då att utvälja en ibland dem, för att duellera med honom, om han ansåg sig så förolämpad, att saken nödvändigt fordrade upprättelse. Greven svarade ironiskt, att religionsgrundsatser förbjödo honom att
