Sida:Pauline 1910.djvu/67

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
63

och skälvde, liksom de kommit ur iskallt vatten. Ryttarne stego av, lämnade hästarne åt sina betjänter och började, med greven i spetsen, att klättra uppför höjden, därifrån han skulle taga kännedom om platsen.

Från toppen av bergskullen följde han med ögonen spåren uti vassen efter det fruktansvärda djur, han ämnade bekämpa; ett slags vägar, nära alnsbreda, voro röjda i det höga gräset och slutade, såsom officerarne sagt, i en enda medelpunkt, där de alldeles nedtryckta växterna bildade en öppen plats. En tredje rytning, som kom ifrån detta ställe, skingrade alla tvivelsmål, och greven visste nu, var han skulle söka sin fiende.

Då framträdde ånyo den äldste av officerarne till greven; men denne, som gissade till hans avsikt, gav honom kallt ett tecken med handen, att allt vore fruktlöst. Därefter knäppte han till sin överrock, bad en av sina kusiner låna sig det silkesskärp, som omslöt hans liv, för att därmed omlinda sin vänstra arm, gav tecken åt malajen att lämna dolken, fastband den vid handen med en silkesnäsduk, avtog sin hatt, strök sirligt upp håret och tog närmaste vägen till vassruggen, där han genast försvann och lämnade sina följeslagare, vilka betraktade varandra förskräckta och icke kunde tro på en sådan djärvhet.

Han framgick långsamt och försiktigt på den väg han tagit, vilken var så rak att man icke kunde taga miste. Sedan han tillryggalagt vid pass tvåhundra steg, hörde han ett dovt morrande, som tillkännagav, att hans fiende var på sin vakt, och att, om han icke redan var sedd, han åtminstone blivit hörd; likväl hejdade han sig blott ett ögonblick, och så snart morrandet upphört, fortfor han att närma sig. Efter vid pass femtio steg stannade han ånyo. Det tycktes honom att, om han icke redan var framme, borde han åtminstone vara tämligen nära; ty han stod alldeles invid den öppna platsen, som var överhöljd av ben, varibland några ännu bibehöllo blodiga köttstycken. Han såg sig därför runt omkring, och i en fördjupning, som var uppriven bland gräset likt ett valv, fyra eller fem fot djupt, varseblev