ögon; jag fattade grevinnans stol och höll mig fast därvid. Genom detta stöd lyckades jag att hålla mig uppe; men då vi gemensamt återtogo: »Hur lycklig jag skall vara, att få tillhöra dig!» kände jag hans andedräkt gå över mitt hår och mina axlar. En rysning genomfor mina ådror, och i detsamma jag uttalade ordet »amor», uppgav jag ett skri, vari alla mina krafter uttömdes och jag nedföll avsvimmad.
Min mor skyndade fram till mig, men skulle hava kommit för sent, om icke grevinnan M— emottagit mig i sina armar. Min dåning tillskrevs värmen; man förde mig till ett av rummen bredvid; luktsalt, som man lät mig inandas, ett öppnat fönster och några droppar vatten, stänkta i ansiktet, återgåvo mig sansen. Grevinnan M— yrkade, att jag skulle gå in och dansa, men jag lyssnade ej härtill; min mor, själv orolig, var denna gång av min mening, och vi foro hem.
Jag drog mig genast undan till mitt rum. Då jag avtog ena handsken, nedföll ett papper, som blivit instucket däruti under min svimning; jag upptog det och läste dessa ord, skrivna med blyertspenna: »Ni älskar mig… tack, tack!»
NIONDE KAPITLET.
AVGÖRANDET.
Jag tillbragte en förfärlig natt, en natt av suckar och tårar. Ni vet ej, ni män, och ni skall aldrig erfara vilka kval måste plåga en ung flicka, uppfostrad under sin mors ögon, vars hjärta, rent som en spegel, ännu ej blivit fördunklat av någon andedräkt, vars mun aldrig uttalat ordet kärlek, och som plötsligt ser sig, såsom en stackars värnlös fågel, fången och insnärjd i en vilja, mäktigare än hennes motstånd; som känner en hand, vilken bortrycker henne, ehuru ivrigt hon strävar att motstå den, och som hör en röst, vilken säger
