skrivit till mig, tycktes mig att jag skulle dö av blygsel, om jag återfunne mig med honom. Alla dessa tankar, vilka trängde sig i min hjärna, jagade blodet så häftigt och ofta till mina kinder, att min mor trodde att det fattades mig luft i det täckta åkdonet, och befallde kusken att hålla, så att betjänten kunde fälla ned sufletten.
Det var de sista dagarne av september, det vill säga vid den ljuvaste tidpunkt på hela året; bladen på vissa träd började rodna i skogarne. Det är någonting vårlikt i hösten, och årets sista vällukter likna ofta dess första ångor. Luften, åskådandet av naturen, alla dessa ljud i skogen, som bilda ett enda uthållande, melankoliskt obeskrivligt, började förströ mitt sinne, då jag oförmodat vid en av avvägarne framför oss blev varse en ryttare. Ehuru han ännu var långt borta, fattade jag min mors arm, i avsikt att be henne återvända till Paris, ty jag hade igenkänt greven; men jag hejdade mig genast. Vad skulle jag förebära såsom orsak till denna förändring i vilja, vilken liknade ett infall utan alla skäl? Jag samlade därför hela mitt mod.
Ryttaren red i gående; också upphunno vi honom snart; det var, såsom jag redan sagt, greven.
Han hade knappt igenkänt oss, förrän han närmade sig, bad om ursäkt, för att han så tidigt låtit efterfråga huru jag mådde; men innan han litet senare reste ut på landet till herr de Lucienne, där han ämnade tillbringa några dagar, hade han ej velat lämna Paris med den oro, varuti han var; om tiden varit passande, skulle han hava kommit själv. Jag framstammade några ord; min mor tackade honom. — »Vi återvända också till landet», sade hon, »för den återstående delen av årstiden.»
»Då tillåter ni kanske, att jag blir er eskort ända fram?» svarade greven. Min mor böjde sig småleende; saken var enkel; vår egendom låg tre lieues närmare än herr de Luciennes, och samma väg förde till båda.
Greven fortfor därför att galoppera bredvid oss under de fem lieues, som återstodo. Den hastiga farten
