»Hola! he! herr sjöman», skrek han; »vad nytt från Havre?»
»Ingenting särdeles, minsann», svarade en röst, som var mig bekant; »och på Burcy?»
»Som du ser, en oväntad kamrat, vilken kommit till oss, en gammal bekantskap till dig; madame de Beuzeval, min hustru.»
»Vad! madame de Beuzeval?» svarade Max, som jag nu igenkände.
»Hon själv; och om du tvivlar, bäste vän, så kom hit och giv henne din hyllning.»
Båten närmade sig; dess besättning utgjordes av Max och två matroser. Han bar en vacker sjömansdräkt och på skuldran ett nät, som han lagade sig till att kasta ut i havet. Framkommen till oss, utbytte vi några hövlighetsbetygelser, varpå Max lade ut sitt nät, steg ombord hos oss och talade några ord sakta med Horace. Därefter tog han avsked av mig och gick tillbaka till sin farkost.
»Lycka till god fångst!» yttrade Horace.
»Lycklig resa!» svarade Max; och båtarna skildes från varandra.
Middagstimman nalkades, vi upphunno mynningen av strömmen; men ebben hade infallit, och det var icke nog djupt vatten, för att ro fram till parken. Vi måste därför stiga ur vid havsstranden och gå upp genom Dünerna.
Då gick jag samma väg, som ni tre eller fyra nätter därefter beträdde; först över en sträcka av små kullriga stenar, därefter bland högt gräs och slutligen uppför berget. Vi gingo igenom ruinerna, jag såg klostret med dess lilla begravningsplats, följde korridoren, och på andra sidan om en skogsdunge fann jag mig åter i slottsparken.
Aftonen förflöt utan någon märklig händelse. Horace var vid särdeles gott lynne. Han talade om försköningar, dem han ämnade göra till vintern på vårt hus i Paris, och om en resa, vilken skulle företagas på våren. Han ville föra mig och min mor till Italien
