Sida:Pennskaftet 1926.djvu/104

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

106

— Så har jag aldrig sett dig skriva förr, sade hon, när hon slutat och strök flickan över håret.

— Nej, sade Pennskaftet, som nu var lik sitt vanliga jag igen, nej, och väl är det, för om jag skrev så jämt, funnes det inte en enda stockholmsredaktör, som ville använda mig. Och det är mycket osäkert, om jag lyckas placera den här artikeln. De skulle nog ta den, om den vore skriven av en amatör i ansedd samhällsställning, men en av deras egna, som blir så där högstämd, nej, det skäms de för. Det är den där olyckliga känsligheten, men jag skulle inte klaga på den, för det är den, som gör mig så oöverträfflig, när det skall skrivas om misshandlade eller innebrända hustrur eller tuberkulösa barn. Jag gjorde något liknande, när jag blev upptagen i rösträtten, men den krian ligger i en portfölj, och ibland tar jag fram den och läser den med ett leende.

— Hur längesen är det, och hur gick det till?

— Två år sen och det gick så, emedan det måste. När man har ett sådant arbete som jag, får man så småningom se allt det duktiga och oförtrutna arbete kvinnorna gör, och man lär sig se hur kringskurna de är och hur maktlösa, när de vill tillämpa sina erfarenheter i större skala än inom det egna lilla barnhemmet eller sjukstugan. Man blir slutligen klar över, att om man än själv hellre vill ha en ny hatt än rösträtt, så är det andra, mycket bättre folk än en själv, som har goda skäl för att mycket bestämt yrka på den. Om